Edison Chen

Livets många frågor.

Jag har kommigt fram till att livet är fyllt av frågor som man aldrig kan få svar på,och det är fyllt av frågor som angår en själv,dem finns där varje dag men ibland finns dem där för mycket och man vet varken in eller ut,det jag talar om är dessa frågor.

Vad vill jag med mitt liv,
Vem är jag,
är det så här jag vill leva?

Dessa fråger kan återkomma i perioder,vilket det har gjort för mig.

Den första gången jag tänkte på dessa frågor var jag väl typ 13 nåt,sen nästa gång var det vid 17,sen nu vid 21 års åldern.

Jag undrar varför det kan bli så när man tycks tro att så som det är nu är så det ska vara,men sen samtidigt tänker man okså på om det finns fler möjligheter för en att upptäcka,och det är just det jag funderar på nu, jag vill tro att så det är nu är så det ska vara men sen samtidigt,är jag osäker på vad jag igentligen vill,jag har så mycket att tänka på nu så jag blir utmattad,och mår mer och mer pshykiskt dåligt.

Jag vill en sak men jag vill en annan sak okså så liksom jag har hamnat i en återvänds gränd och nu måste jag hitta en väg ut,men det är för mycket på gång i mitt huvud att jag tycks stå kvar vid återvänds gränden utan att veta vad jag vill,och vart jag ska gå.

Jag har två val och det pendlar så mycket att jag ibland kan tänka att det vore bäst om jag sket i allt och bara försvann så jag slapp välja en väg,men sen vill jag endå vara hundra procent säker på vad jag vill så jag kan få rätt på allt igen för just nu är allt i obalans och det är inte bra att jag är så här just nu med tanke på att jag har så mycket annat att tänka på som hjälpa mamma hemma osv.

Det blir liksom för mycket för mig att orka hantera,men vad ska jag göra då?

Ibland önskar man att man vore barn igen för då hadde jag fått slippa alla dessa obesvarade frågor och återvändsgränder,men nu är jag inte barn längre och jag kan inte mer än försöka orka lite till för att få allt rätt.

På grund av alla tankar som snurrar runder i huvudet på mig,sover jag dåligt,äter dåligt,jag blir lättare trött och är inte lika uthållig i sovrummet,mer än så behöver jag inte göra bilden tydligare,för jag tror ni fattar hehe:P
Och det är okså det jag pressar mig för mycket när jag samtidigt försöker finna mig igen,för just nu är jag lost.

Jag vill orka mer än vad jag gör nu men det är inte det lättaste,och detta gör att jag blir besviken på mig själv och tappar mitt självförtroende,för jag vill vara så bra jag kan så att jag kan hålla allt stadigt istället för som jag känner nu att jag mer och mer tappar greppet och allt blir ostadigt.

Vad kan jag behöva för att få allt stadigt igen,och få rätt på allt,ja den som kan svara på det är isåfall en ängel för jag kan just nu inte se några lösningar på allt:/
och även det gör ont som fan att jag gick från stark till svag igen,jag har haft dessa tankar förut osäkerheten osv men sen försvann dem och nu är dem tillbaka,och precis som förra gången gav jag upp men då dök min baby upp och jag blev som en ny människa,men nu känner jag att den jag var då vi möttes försvinner allt mer i mörkret,och dit vill jag inte falla igen.

Well jag kan skriva tusen grejor men jag har inte orken till det så detta får duga för tillfälligt.

byebye/Edison

Trött på att bo hemma:/!

Jag är så jävla trött på att bo hemma,jag trivs inte i lägenheten jag har sömnlösa nätter och jag vill bara skrika så hemskt det är hemma.
Det är för det första ,rent för litet för mig att trivas,jag är liksom en person som gillar stora ytor så en 3a funkar verkligen inte.

För det andra, när man har vänner,pojkvänner/flickvänner hemma hos sig blir det genast trångt man kan inte hitta lugn och ro utan att där ska finnas folk,sure  ibland får man sin frihet men dock inte mycket nog.

För det tredje,vi har det just nu mycket fattigt,
vi får sälja min brossas cross pga ont om pengar och morsan får låna pengar av både jobb och av min storebror,och det är skämigt att det ska behöva vara så här.

För det fjärde,Det är alltid stökigt även om vi städar kan jag tycka det är stökigt,det är helt enkelt för trångt!

Meh vad fan ska man göra då, när allt bara ser svart ut och man knappt får hjälp ska man liksom behöva vara en mans hora på gatorna för att få pengar,för ordentliga jobb är allt för svåra att få,dem kräver för mycket av en människa.

Sen vill jag flytta här ifrån och bara komma bort,men jag kan nog bara dagdrömma om det,jag mår inte bra överhuvudtaget av allt detta ansvar som läggs på mig,mamma jobbar för mycket och allt för länge,det har hänt att hon vart borta allt från en vecka till 1-3 dar fast dock är det ett tag sen hon var borta en vecka men endå det sätter sina spår.

Det är okså rent för mycket saker vi har som kommer ta hundra år att liksom rensa eller ja så känner jag det,och i och med mamma jobbar som hon gör blir det oftats att jag får allt ansvar sen vist jag kan alltid få hjälp av min bror men det är väldigt sällan,jag känner att trots min unga ålder att jag är mycket äldre än vad jag ser ut att vara, jag känner mig seriöst som en 90 åring som inte kan göra något utan hjälp,yey some fucking great life im living in!

Om man bara kunde trolla ibland hade det vart fett skönt och slippa detta helvete som jag left ett jävla bra tag,man orkar liksom inte hur mycket som helst, och det märks även på mig,jag är trött,dåligt humör,mår skit,vill bara sova osv finns massor av tecken på att jag är totalt utmattad.

Well nu ska jag inte gnälla mer,finns dem som har det värre,så igentligen är jag ett jävla ego men jag har rätt till det,ingen annan jävel tänker på det för jag ler falskt och ser ut att må bra när jag i själva fallet inte mår bra överhuvudtaget,men vad gör man inte för sina älskade jo man håller masken!

Tack för mig och tack för att ni läste.

P.S Jag skrev inte detta för att jag ville ni skulle tycka synd om mig utan jag skrev bara som det ligger till!