Jag tror att mitt sinne är sjukt även om man inte kan se det på utsidan!
2008-12-02 @ 18:00:29
Jag vet inte vad felet är med mig och jag vill inte veta vad det är iheller well inte av doktorer och sånt shiit jag och undersökningar e lika med vill helst slippa det så om det finn någon som vet något om vad det jag kommer skriva om kan vara så vore jag tacksam om du hjälpte mig.
Detta kommer bli svårt att förklara så att alla som läser ska förstå mig bra men jag ska göra så gott jag kan.
Allt har börjat nu på senare tid att jag kan känna mig sjuk i sinnet, jag vet att det låter konstigt men så är det.
Jag e ständigt deprimerad och kan börja gråta för ingen orsak och jag vet inte varför detta sker, det känns som att min kropp är mycket äldre än va jag är och dem symptom som jag har kännt av ofta nu är,
deprimerad, trötthet ,humörsvängningar mm.
Jag vet asså inte varför jag känner så hära och vad mitt problem är men det tar på mig som fan, och hur mycket jag än vill leva pga jag e lykligt kär och att livet börjar gå åt ett bättre håll så kan jag inte sluta att få självmorstankar,
jag kan även känna att jag e sjukt osäker på vad jag igentligen vill med livet trots att jag redan har sagt att jag har redan en framtid att se fram imot och det är ju tillsammans med min baby.
Det är som att min kropp är splittrad en vill åt ett håll och den andre vill åt ett anat,
jag vill se en framtid men det jag istället ser är ett evigt mörker som jag behöver få komma ut ifrån, om jag ska kunna få ett normalt liv, det enda jag ej vet är vad det skulle vara, jag vet liksom ingenting om varför allt detta sker nu när allt börja för en gångs skull gå bra igen, e det något som är fel på mig, e jag sjuk i mitt sinne eller är detta bara en jobbig tid just nu som jag går igenom?
Jag vet asså inte vad felet är men det gör mig galen och jag vet snart inte hur jag ska hantera det, och jag vill absolut inte få någon hjälp ut av någon för jag tror nämligen inte att dem kommer att veta vad det kan vara som sker i min kropp just nu, utan jag tror att jag behöver bearbeta vad det än är själv.
Fasst iförsig den enda lösningen till alla problem kanske bara behöver vara att jag behöver komma här ifrån fort som fan för att slippa alla dessa problem kanske det är så att detta stället jag bor på nu har gjort mig så sjuk, va fan vet jag normalt e det inte iallfall .
Det är som att jag inte e mig utan som att jag är någon anan som bara ser ut som mig men är inte som mig låter weird maby men så känner jag .
Jag vill bara det ska ta slut för jag vill inte må så här jag hatar det, jag vill bara kunna leva normalare och må bättre än vad hela mitt liv har varigt!
Anywey jag kan ju hoppas att mitt sinne är inte sjukt , att jag mår bra och att detta är bara något som sker nu och att detta ska sluta så fort vi flyttat .
Jag kan inte mer än hoppas på att allt som sker inom mig nu är bara tillfälligt och det är bara min hjärna som spelar mig ett spratt men jag ska fan inte låta vad det än är vinna över mig, jag har för fan en otroligt bra kille som jag vill leva ihop med.
Jag vill inte ha självmordstankar när jag e så lycklig tillsammans med honom, så jag hoppas verkligen att detta är inget som e farligt och att det kommer att sluta för jag orkar snart inte mer om det inte tar slut, och det är ju det jag vill att orka så jag kan få det liv som jag har sett framför mig och typ helt eneklt må jävligt bra.
Well ni undrar nog varför jag skrev om detta så öppet, jag gjorde det för att få veta ifall någon visste vad mina problem kunde vara och varför jag går igenom allt detta nu, jag kan ju hoppas att någon vet något om vad det kan vara för jag tror om jag får lite hjälp av någon så kommer jag inte behöva att orora mig för att det kan vara något farligt och jag slipper tänka på det mer, men om ingen vet vad det kan vara och varför det blitt så nu mitt i allt ja då får jag hoppas att jag kan lösa det här ensam.
Detta e inget kall på uppmärksamhet utan detta är ett kall efter hjälp så om ni vet vad mina problem kan bero på så var snälla och hjälp mig för jag hade behövt all hjälp jag ka få.
Jag vet att jag skrev att jag inte vill ha hjälp men då menade jag hjälp ut av läkare osv och sånt shiit för jag bara hatar att besöka sjukhus.
Tack för att ni läste//Edison
Du är inte galen, det är en sak som är säker.
Jag vet inte hur du upplever situationen, jag vet bara det som står i texten.
Personligen så tror jag att det är något tillfälligt. Och med tillfälligt menar jag inte att det kommer försvinna om en vecka, men sakta bli bättre. Det är bara vad jag tror. Jag har ingen examen i psykologi, bara egna tankar och åsikter, så i värsta fall får du ta det jag säger med en nypa salt ^^
Du säger att du bland annat har haft humörsvängningar, trötthet och ångest. Kanske har det pågått väldigt mycket, med flytten och andra saker. Varje individ hanterar olika situationer på olika sätt. Vissa slår ner någon om de är arga, andra läser en bok.
Kanske är det helt enkelt så att du mår dåligt när det händer för mycket.
Du kanske bara måste stanna upp i vardagen. Göra allting lite lugnare, göra det du känner för. Inte skynda fram något. Fundera lite, tänka över, prioritera det viktigaste i livet.
"Självmord är en permanent lösning på ett tillfälligt problem." Lite synd att du har börjat tänka på sådana saker.
Jag vet inte så mycket om psykologi, jag bara utgår från egna erfarenheter.
Hoppas det blir bättre, att allting löser sig. Jag vet att du är en godhjärtad människa, en sådan som världen behöver fler av. Så att springa omkring och tänka på självmord hoppas jag att du slutar upp med.
Det finns väldigt många som stöttar och tror på dig. Det finns väldigt många som är villiga att försöka hjälpa dig. Lycka till, jag vet att du kommer klara av denna perioden.
Ingen är galen, eller så är alla galna, det beror på hur man ser på saken :)
Hoppas det blir bättre, och att det jag skrev är läsbart och hjälper.
Byebye, jag tror på dig<3
Shit asså, meningen : "Det är som att jag inte e mig utan som att jag är någon anan som bara ser ut som mig men är inte som mig låter weird maby men så känner jag ."
jag känner också så ibland. Jag har pratat mer en kurator i skolan och hon ville skicka mig till en psykolog och massor, men jag vägrade.
Jag berättade för henne att det inte känns som om jag finns ibland, jag vet inte om jag är jag, det känns inte som om det är jag som pratar, utan någon annan.. Det låter kanske sjukt.. men så är det iallafall.. Kuratorn försökte förstå mig, men hon sa hela tiden "vad menar du nu?" Jag börjar jämt gråta när jag försöker förklara för folk att jag inte vet vem jag är, eller om Jag finns, eller om jag är någon annan, när dom inte förstår, vilket har fått mig att verkligen vilja ta livet av mig, men jag berättade för min bästa kompis, och hon förstod precis! Väldigt skönt faktiskt.
iallafall, kuratorn var verkligen helt dum i huvudet, hon ville berätta för mina föräldrar vad jag "gick igenom",jag sa att jag inte ville att dom skulle veta något, och efter flera veckors tjaffs med henne om att hon ville berätta för dom, så gav hon sig till slut.
Du kommer säkert inte fatta nu heller vad jag snackar om, att jag inte vet om jag är mig själv..? Det låter väldigt konstigt, om man inte förstår. Jag fick iallafall kommentaren från den där kuratorn, att jag hade någon diagnos, att jag "tänker för mycket".
men jag kan verkligen inte låta bli, att lixom tänka på själv.. det känns verkligen inte som att jag är jag, det är typ som att någon är innuti mig, och jag kan lixom inte kontrollera mig själv.. :S
Det är jättesvårt att förklara såhär, men jag känner verkligen igen mig i det du skrev..Du kanske också har diagnosen "tänker för mycket" ^^
Jag förstår att du har det jobbigt. Jag har kännt såhär sen jag var nio, aa jag tror jag att det var då det började.. jag är femton nu.. jag tror du skulle kunna komma över allt det du skrev fortare än mig, nu när du ska flytta och allt. Det kommer bli bättre för dig, det är jag helt säker på (:
varför jag fortfarande går runt och tänker på att det inte känns som att jag är jag, eller att jag inte vet om jag är jag, och VARFÖR jag är jag.. det kan jag faktiskt inte förklara.. å när jag skriver varför jag är jag, menar jag inte att jag inte vet hur jag blev till, om du förstår vad jag menar.. jag vet att mamma och pappa hade sex, å på så sett föddes jag, men jag tänker mer invecklat.. det går heller inte att förklara..:S
Aja,, nu har jag skrivit ner konstiga grejer som snurrar runt i mitt huvud, så nu behöver du kanske inte tro att du är sinnessjuk, för det är du garanterat inte. du tänker bara för mycket, kanske på hur framtiden ser ut, och hur du hade förut (läste om ditt liv). Men jag tror verkligen att det kommer bli bättre efter flytten. Tänk att du börjar om på nytt, med aaron vid din sida dessutom. Så det kommer ordna sig ska du se! (:
nu har jag skrivit aldeles för mycket, för att du ska orka läsa det här :S
men innan jag slutar måste jag lägga till att i stort sett ALLA människor går igenom någon form av deprission under sin livstid.. Så jag tycker inte att du ska oroa dig. Ha det bra, å lycka till med flytten! :) <3
alså edison jag ska vara ärli eftersom jag är din lille brosa det kommer en tid i alla killars liv som är jävligt svårt o förstå så som självmords tanckar och mm alla i din period just går igenom det se på mej hur jobbigt jag har haft det med att vanessa gjorde slut typ alla killar måste gå igenom denna perioden det kan alså kännas som man vill dras åt två håll men jag säger så här föjl alldrig din kropps riktnig föjl ditt hjärtats röst så kommer allt fixsa mej tro mej jag har själv varit med om det ps you are the best bro hälsnigar tony
alså edison jag ska vara ärli eftersom jag är din lille brosa det kommer en tid i alla killars liv som är jävligt svårt o förstå så som självmords tanckar och mm alla i din period just går igenom det se på mej hur jobbigt jag har haft det med att vanessa gjorde slut typ alla killar måste gå igenom denna perioden det kan alså kännas som man vill dras åt två håll men jag säger så här föjl alldrig din kropps riktnig föjl ditt hjärtats röst så kommer allt fixsa mej tro mej jag har själv varit med om det ps you are the best bro hälsnigar tony
ska jag vara ärlig.
alla går igenom perioder där de mår sämre. det kan vara långa perioder och det är också då de flesta säger "det kommer inte bli bra, jag orkar inte".
men det blir bra, vill man kan man, det har alltid hetat så. vill du vara lycklig blir du det tillslut. men sluta inte kämpa, då gör du både dig själv och alla andra besvikna.
det gäller att skjuta undan de dåliga tankarna helst innan de kommer och sikta in sig på de bra.
som du försöker göra, du tänker ju på Aaron.
tänk inte för mycket, sikta framåt. istället för tänka hur ensam du känner dig, tänk på vad ni kan göra tsm nästa gång du är med någon kompis istället. =)
Vinterdespression kanske?
Det går över, låter nästan som PMS haha.
Om du får svårt att gå upp på morgonen, sömnproblem och inte kan äta så är det nog allvarligt, annars så går det kanske över.
det kan vara någon form utav ångest oxå, tex panik eller frustration ångest. Det kan oxå va att du är deprimerad över något som hänt nu eller för länge sen.
